Dom som fick dyslexi att framstå som något fult.

Ibland chockar det mig forfarande att jag har fick en hyfsat grav dyslexi diagnos för 6år sedan, det känns som i ett annat liv, så långt borta. Jag tror inte att många förstår hur jag kämpat med att läsa, skriva och stava. Många frågar också, har du inte dyslexi? Jo, men betyder det att jag är dum? Jag har kämpat och slitit för att bygga upp den jag är idag i skolan och min syn på dyslexi.
 
Skolan har varit kämpig, den var kämpig de 6 första åren om inte mera. Jag läste böcker som var till för årskurs 1 när jag gick i 3an, jag kunde inte skilja på lilla b och lilla d, jag kunde inte säga vilket datum jag var född, inte heller stava lika bra som de andra barnen, jag tänkte ständigt, vad är det för fel på mig?
Jag själv visste att jag inte kunde skilja på lilla b och lilla d när alla andra kunde det och när jag läste högt visste jag att jag snubblade på varje ord och det gjorde inte alla andra i min klass. Ändå övertalade mina lärare mig om att det var bra. 
"Bra Hilda!"
 Brukade de säga till mig utan att ens bry sig om att berätta hur det egentligen låg till för mina föräldrar. För nog var dem medvetna om att jag hade svårigheter, det gick inte att missa. Men istället för att ta det privat med mina föräldrar och mig så valde dessa lärare att förnedra mig ännu mer genom att, högt på tavlan framför alla andra elever i klassrumet, säga:
"Hilda, det här är ett b och det här är ett d, du måste lära dig det"
 
Hur ska, en djupt förnedrad 9åring med gråten i halsen kunna försvara sig mot det? Mot de människor jag såg upp till och till de personer som hade makten i skolan? Hur skulle jag någonsin våga säga något till mina föräldrar när jag kom hem från skolan den dagen, eller alla andra dagar?
 
Jag kommer aldrig glömma det. Och nu i efterhand så förstår jag att en lärare absolut inte får behandla en elev på det sättet som hon gjorde mot mig. Det kallas för tjänstefel.
 
Skolan nekade att jag hade dyslexi, de trodde dem inte på när mamma frågade och undrade gång på gång om allt verkligen stod rätt till, under 5års tid höll de på att förneka min dyslexi, 5år! Mamma gav dock inte vika och beslöt sig till slut, efter 5år i skolan, för att ta saken i egna händer.
 
Jag hade dyslexi, och inte lite heller. Min fråga är, vilka lärare gör så mot sina elever? Vilken skola gör så? Handlade det bara om extrem lathet eller bara otroligt ignoranta, oengagerade dåliga lärare som enbart var där för att få betalt? Jag tror att det handlar om för mycket av båda två. Bra lärare vet hur de ska hantera sådana situationer och låter inte mig, eller några andra med svårigheter som gått på skolan, gå och undra vad det är för fel på dem under 5års tid. För jag är knappast ensam. 
 
Dessa människor har INGEN som helst rätt att ens få kalla sig för lärare eller förebilder överhuvdtaget. Jag känner ingen som helst tacksamhet mot dem, ingen alls. Tack för att ni fick mig att känna mig dålig och värdelös i 5år? Nej, jag tackar mina lärare från 6an till 9an, mina föräldrar och släktingar, de lärare jag har idag och mig själv för hur långt jag kommit. Jag är tacksam för en sak dock, att ni visat mig precis hur man inte ska vara som lärare eller bete sig som lärare. Tack för mig!  
Hilda, 11år gammal.

Kommentarer
Postat av: DIANA ÖSTERBERG

Fin blogg =)

2012-11-15 @ 19:49:51
URL: http://dianaosterberg.blogg.se
Postat av: Hanna

Guud vad lik du var Tyra där!

Svar: Hahah vet!
Hilda

2012-11-17 @ 20:26:52
URL: http://sandrahannaz.blogg.se
Postat av: Anonym

Underbar text tack för du delar med dig

Svar: Tack så mycket!
Hilda

2012-11-19 @ 18:39:42
Postat av: anonym

Det är inte lätt för alla... :/

Svar: Nej, det är det tyvärr inte!
Hilda

2012-11-19 @ 18:54:31
Postat av: Anonym

Jag är full av beundran Hilda / Anders C

Svar: Tack Anders!
Hilda

2012-11-19 @ 20:34:16



Namn:
Spara uppgifter?

E-postadress:

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0