Gårdagen kan jag resuméra med den värsta smärtan i mitt liv. Jag var så taggad på matchen mot ett utav stockholms bästa tjej lag. Uppvärmningen gick bra men jag oroade mig över låret och vaderna lite grana eftersom jag haft problem med det i 2 veckor.

Men det var nog det minsta jag kunde oroa mig för. Jag hade precis börjat spela matchen, och hunnit med ett byte tills jag krockade med en tjej och knät vecks. Jag kommer ihåg hur ont det gjorde jag låg och skrek på marken. "AJ, Det gör ont!!", flera gånger.

Det gjorde så ont, min tränare och damlagets tränare var tvugna att lyfta mig över sargen. Jag försökte stödja på foten då min tränare kim sa att om jag stöde mig på den kunde knät gå ur led. Jag vart ganska rädd när han sa det.

Dom la mig med benet på bänken och den andra delen av mig på golvet. Som tur var var det en sjukgymnast där som hjälpte mig att linda knät med is så jag inte skulle få så mycket svullnad. Pappa kom efter jag hade blivit lindad. Jag grät inte när jag ramla då skrek jag bara. Men när jag låg där så grät jag jätte mycket kanske i 35 min. Efter det så lindade Kim och pappa om mig så jag slapp isen och så att jag kunde sätta mig upp. 
Kim var bäst igår, han hjälpte mig så mycket! Jag ska verkligen tacka honom för det. 

Jag åkte aldrig till sjukhuset för att man alltid får vänta så länge. Plus att sjukgymnasten sa att det inte var värt att sitta och vänta så länge. Jag har fortfarande ont så jag kanske ska till sjukan imorgon. Hoppas inte jag behöver det. Aja så var det i alla fall igår och jag orkade inte uppdatera. Nu ska jag städa puss på er! ♥